Poems by Edith Södergran

Landet som icke är

Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära. Månen berättar mig i silverne runor om landet som icke är. Landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Mitt liv var en het villa. Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit— vägen till landet som icke är.

I landet som icke är där går min älskade med gnistrande krona. Vem är min älskade? Natten är mörk och stjärnorna dallra till svar. Vem är min älskade? Vad är hans namn? Himlarna välva sig högre och högre, och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor Och vet intet svar. Men ett människobarn är ingenting annat än visshet. Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. Och det kommer ett svar: Jag är den du älska och alltid skall älska

The Land That Is Not

I long for the land that is not, because all that exists, I’m too weary to want. The moon tells me in silvery runes about the land that is not. The land where all our dreams are wondrously fulfilled, the land where all our chain fall, the land where we cool our bleeding brow in the dew of the moon. My life was a hot illusion. But one thing I have found and one thing I have                                                                           really won— the way to the land that is not.

In the land that is not my beloved walks with brilliant crown. Who is my beloved? The night is dark and the stars quiver in response. Who is my beloved? What is his name? The heavens arch higher and higher, and an earthly child drowns in endless fogs and knows no answer. But an earthly child is nothing but certainty. And it stretches its arms higher than all the heavens. And an answer comes: I am the one you love                                 and will always love.

From Edit Södergran ’”Landet som icke är”, translation by Stina Katchadourian


Min Lyra

Jag avskyr tanken… Var är min älskade jättelyra? Den solskenssträngade, sagolika, ur molnen                                                                       hängande. O du in jättelyra, du hänger över världen som ett frågetecken.

— — —

Då jag dör, kastar jag mig sorglöst ner dina strängar,stå två andar upp ur det okända. Sovande bära de oss över haven, de stanna mitt Atlanten.

— — —

— — —

Och vi är båda försvunna ur världen.

My Lyre

I abhor the thought… Where is my beloved giant lyre? The sunshine strung, gorgeous, hanging from the clouds. Oh you my giant lyre, you hang over the earth like a question mark.

— — —

When I die I throw myself carefree onto your strings, then two spirits emerge from the unknown. They carry us sleeping over the oceans, they stop in mid Atlantic. —

— — —

And we have both disappeared from the world. My beloved lyre!

From Edit Södergran ”Septemberlyran, 1918”. Translation by Gunnar Damstrom


Nordisk Vår

Alla mina luftslott ha smultit som snö, alla mina drömmar ha runnit som vatten, av allt vad jag älskar har jag endast kvar en blå himmel ocn några bleka stjärnor. Vinden rör sig sakta mellan träden. Tomheten vilar. Vattnet är tyst. Den gamla granen står vaken och tänker på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Nordic Spring

All my air castles have melted like snow, all my dreams have run off like water, all that remains of what I’ve ever loved is a blue sky and some pale stars. The wind moves quietly among the trees. Emptiness rests. The water is still. The old fir tree stands awake thinking of the white cloud that he kissed in his dream.

From Edit Södergran ’”Dikter 1916”, translation by Stina Katchadourian


Triumf är att finnas till…

Vad fruktar jag? Jag är en del av oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf är att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå berget under solen. Jag går sol, jag står sol, jag vet av inget annat än sol.

Tid—förvandlerska, tid—förstörerska, tid—förtrollerska, kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid—du mörderska—vik från mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen Och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Triumph of Existing

What do I fear? I am part of infinity. I am a portion of a cosmic force, a separate world within a million worlds, a star of the first magnitude, the last to die. The triumph of living, the triumph of breathing, the triumph of existing! The triumph of feeling time flow, glacial, through my veins and hear the silent stream of night and stand atop the mountain in the sun. I walk on sun, I stand on sun, I know of nothing but the sun.

Time—transformer, time—destroyer, time—enchanter, do you come with new intrigues, a thousand schemes, to offer me a life as a little seed, as a coiled serpent, as a rock out in the sea?

Time—you murderer—begone from me! The sun fills up my breast with lovely honey to the brim and she says: some day, all stars are bound to die, yet they always shine without dread.

From Edit Södergran ”Septemberlyran, 1918”. Translation by Stina Katchadourian

More Articles